Showing results by author "Sven Hassel" in All Categories

FEAT DESC

SS-Generalens visselpipa ljuder. Ett helvetes larm bryter lös. Projektiler yr in bland de vitklädda gestalterna. "Fältväbel Beier!" kommenderar löjtnanten. "Ni arbetar er in i skogen med er pluton. Vi ger er betäckning." "Alltid vi! " knotar Porta. "Varför ska vi ensamma vinna Adolfs segerrika återtåg? Hela kriget skulle gå på tok om inte vi fanns. Det är ingen av oss som tvivlar på att vi har förlorat kriget. Men ingen talar om att ge upp. I all sin uselhet är livet för dyrbart för oss."

FEAT DESC

- Krigsrätten står alltid redo att ta emot dig i det här kriget, säger Gregor. Om det inte smäller hamnar vi inför krigsrätt. - Och om det smäller och Ivan får tag i oss hamnar vi inför en annan krigsrätt, ler Porta. - Man ska inte tänka så mycket, håll i järnhatten, snart smäller det, gastar Lillebror. Långt uppe i norr, mellan Sala och Murmansk, opererar 27e pansarstraff-regementets 5e kompani som fjärrstridspartisaner bakom de ryska linjerna. Deras uppgift är att spränga broar och fördämningar.

Det går rykten om att vi ska till Warszawa. Där lär fan vara lös. Heide, som alltid vet besked, påstår att tusentals engelska fallskärmsjägare har kastats ner där och att polska soldater strömmar dit från skogarna. Hela Himmlers SS-Dirlewangerdivision skall ha slaktats på en enda natt. Det sista tror vi gärna på, för det stämmer med våra önskningar. SS-Brigadeführer doktor Dirlewanger är nog den mest hatade mannen i hela Östeuropa.

Alltid ska det drabba oss, protesterar Porta från förarsätet. Oss fattiga kulier jagar de så det ryker om strumporna. Man är så motbjudande oförskämt rask och sund och alla grannens kulor viker undan för en så man aldrig kommer ifrån det här skitkriget och får vräka sig på lasarett. Och man riskerar att bli ihjälslagen på alla möjliga sätt för en ynka Mark om dagen, fyller Lillebror i. Men en dag, på permission hos vackra Wera, anar Porta plötsligt en möjlighet att välbärgad kunna dra sig ur kriget.

Monte Cassino, det heliga berget norr om Neapel, var en naturlig observationspunkt. Sluttningarna, mindre höjder och dalen framför hade av tyskarna byggts ut till en av världens mest respektingivande försvarsställningar. Slaget om Monte Cassino vintern och våren 1944 var ett obeskrivligt helvete for både anfallare och försvarare. De allierade satte in allt vad de hade av flyg, artilleri, pansar och infanteri från många nationer och bland de tyska styrkorna stred de främsta elitförbanden.

Die Soldaten des Panzerregiments 27 befinden sich im Rückzug. Sie müssen an den schrecklichen Aufräumarbeiten teilnehmen, nachdem alliierte Bomben auf deutsche Städte geregnet sind. Die Raupenketten der Panzer ziehen sich unter den eisigen Krallen des Winters über die Steppen Russlands - auf einem Todesmarsch, der kein Ende nehmen will. Tausende von Vertriebenen füllen die Straßen. Russische Kampfflugzeuge kommen wie Metzger in geringer Höhe kreischend dahergeflogen und verwandeln den Strom der Flüchtlinge in einen makabren Schrei zum Himmel.

Plötsligt exploderar en signalraket på andra sidan berget, men knallen från explosionen når inte ner till det ramponerade tåget. - Det är inte bara för att njuta av åsynen som de avfyrar en sån där raket, mumlar Lillebror. De ger sig inte förrän vårt tåg är utspritt över hela Strumadalen. - Jag föreslår att vi sticker innan partisanerna kommer tillbaka, säger Porta. Vi har egentligen inget att tala med dem om. - Vansinnigt, det är fanflykt, hörs en skräckslagen röst.

GPU-fängelset ligger som ett ohyggligt hot på toppen av en höjd och allt som oftast försvinner det i snöyran. Ryssarna är där och har befäst det. Plötsligt låter det som om något kommer nerramlande genom ett stort rör, följt av ett åskdunder. Snön sprutar upp i kaskader framför oss. Det här gillas inte, protesterar Porta nerifrån sin snögrop. Det var ju vi som skulle skjuta med mörsare och inte kollegorna på andra sidan. Alltid ska de bryta mot överenskomna regler!

Mit einem Satz landet das Brüderchen auf der Rückklappe des Kampfwagens. Der reine Selbstmord. Mit seinem Fuß auf der Turmöffnung leert es seine Maschinenpistole in den Wagen hinein. Blitzschnell spring es ab, nur um mit einem Meisterwurf eine Handgranate in die offene Luke zu werfen. Der schwere Wagen rotiert wild um die eigene Achse, zermalmt ein paar Briten unter seinen Ketten, bevor er die Böschung hinunterstürzt und in einem Feuerinferno explodiert. Die deutschen Panzersoldaten greifen mit Flammenwerfern und Phosphorgranaten an.

"Es ist beißend kalt, 38 unter Null. Stalingrad im Winter 1942 -1943. Ein eisiger Wind fegt über die Ebenen und schleudert uns Eiskristalle an die Gesichter. Wir marschieren an Tausenden von steif gefrogenen Leichen vorbei. Vor der Kolonne marschiert still und verschlossen der SS-General. Er ist verrückt. Das ist uns jetzt klar." Sven Hassel wurde als gemeiner Soldat zu einem Strafbataillon in der deutschen Wehrmacht geschickt. Er erzählt mit einem nahen und brutalen Realismus von den Grausamkeiten des Krieges, den Verbrechen der Nazis und dem zynischen und groben Humor der Soldaten.

Gira la voce che verremo trasferiti a Varsavia. Heide, che è sempre ben informato, dice che là è un inferno. Si parla di ritirata tedesca sul fronte orientale. Sono atterrati migliaia di paracadutisti britannici e i boschi sputano soldati polacchi a frotte. Ma l'esercito clandestino polacco è condannato a morte. Non solo dal Reichsführer Himmler a Berlino, ma anche dal Maresciallo Stalin. I patrioti polacchi implorano invano l'aiuto dell'Esercito Rosso. Ma è già deciso che saranno i comunisti polacchi a prendere il potere.

Linnoitusta tuskin näkee lumituiskun läpi, mutta kukkulan huipulla se on – GPU:n vankila. Läpäisemättömän ja vihamielisen maaston ympäröimä sijainti on täydellinen neuvostolinnoitukselle. 27. panssarirykmentin käskyt ovat yksinkertaiset: Ei ole väliä, käyttävätkö sotilaat tykistöä, konekiväärejä vai paljaita käsiään, sotilaiden on vallattava vankila hinnalla millä hyvänsä. Sven Hassel ja muut rykmentin sotilaat ovat tottuneet mahdottomiin tehtäviin ja julmiin taisteluihin, mutta nyt edessä on jotain pahempaa kuin he ovat koskaan kokeneet.

FEAT DESC

FEAT DESC

Está congelando a -38oC. Stalingrado, inverno de 1942-1943. Um vento frio varre as planícies, jogando cristais de gelo em nossos rostos. Estamos marchando por milhares de corpos congelados. Os generais da SS estão marchando na frente do comboio, silenciosos e distanciados. Notamos que o general da SS está bravo há um tempo, um fanático que quer morrer em batalha, levando consigo tantos quanto possível.

Os soldados do 27o batalhão dos punidos batem em retirada. Bombas aliadas estão espalhadas por cidades alemãs e estão sujeitas a uma terrível remoção. Os tanques se arrastam pela estepe russa durante um inverno brutal, em uma marcha mortal que não parece ter fim. Milhares de refugiados inundam as estradas. Os jatos de guerra russos voam baixo, como açougueiros, transformando a massa de refugiados em gritos aterrorizados atravessando os céus.

Tiny aterrissa sobre a parte traseira do tanque—isso é suicídio—e esvazia a metralhadora dentro do veículo. Rápido, ele pula para o chão e joga uma granada de mão, com força, pela torreta aberta. O tanque pesado roda sem controle, esmaga alguns britânicos sob suas esteiras e bate na lateral da montanha, explodindo em um inferno de chamas. Os soldados alemães da divisão Panzer atacam com lança-chamas e granadas de fósforo. Não fazem prisioneiros, os sobreviventes são eliminados impiedosamente.

O som horrível das esteiras do tanque se aproxima mais e mais. Conheço este medo que sobe pela minha espinha. Certamente morreremos se começarmos a correr cedo demais. Não sei como nos levantamos, as pernas simplesmente começaram a se mover automaticamente. O tanque se move sobre o buraco, esmagando tudo e continuando seu caminho.